När planerna grusas…

Ibland blir det inte som man planerat. Det kan bli riktigt illa och dramatiskt! Här får du läsa om hur det blev för vår bloggare, Anette Anders och sommaren hon inte glömmer i första taget. Men mitt i allt elände kan det faktiskt dyka upp viktiga och märkliga situationer som annars aldrig hade hänt.

Eleonora Lahti, bloggansvarig

“Mamma, det fattas ett täcke!” Dottern Andrea hade stuckit in huvudet genom dörren till den lilla gäststugan.  “ Det finns nog ett under överkastet på loftet”, sa jag  och klättrade upp för stegen som jag gjort så många gånger förut.

 

Helt plötsligt hände det när jag skulle gå ner igen. Jag upptäckte att jag inte hade ett fast grepp om toppen av stegen med vänsterhanden. Jag försökte få tag om kanten på loftet med högerhanden, men fick bara tag  i överkastet som hängde ner över den. Drog till och tappade totalt fotfästet – flög utåt och ramlade  ner med kraft. När jag landade på furubordet med en skiva som hängde ner och gjorde kanten mycket vass, trycktes allting in från sidan. Jag tappade andan och det kom ett otäckt, långt stönande rop från mig, enligt mannen. Som också befann sig i stugan men inte hunnit reagera och ta emot mig. Det gick så fort. Själv trodde jag att jag höll på att dö. Jag fick en chock. Alla fick en chock. Det tjocka furubordet sprack!

 

Andrea bara skrek: “ Mammaaaa!!!! Mammaaaaa!!” Eric försökte hitta telefonen för att ringa ambulansen.  Andrea la händerna på mig och började be i tungomål. När man inte vet hur man ska be, kopplar man på bönespråket såvida man har ett. Oh, vad tacksam jag var för det!

 

Så hör jag hur telefonisten frågar Andrea om adress…….kännemärke?……var ligger det?…….mitt person nummer ……ett evigt tjat. Så vill hon tala med mig också. Som nästan inte kunde andas, än mindre prata. Samma frågor!! Har de inte kartor på larmcentralen?  Dumt nog sa jag att jag trodde jag brutit revbenen. Man ska aldrig ställa sin egen diagnos, även om den tursamt nog var rätt den här gången. Jag kunde knappt andas, än mindre prata. Jag hade ONT!!  “ När kommer ambulansen?” “ Så fort vi har någon”, var svaret.

 

Det tog mer än 45 minuter. Under tiden började chocken sätta in. Andrea sa till mig att  inte röra på mig, eftersom vi inte visste vad som var brutet. Jag pallades upp med kuddar, filt och våt handuk i pannan. När ambulansen kom drog killarna benen efter sig. Inte bråttom här inte.  Revben är tydligen inte så farligt. Pröva att bryta 6, varav ett både bak och fram!

 

I ambulansen hade jag ett blodtryck på 210 över 100. Jag visste inte att man kunde ha så högt blodtryck. Så rullades jag in på akuten. Här låg vi som boskap bredvid varandra.  En sköterska kom springande och frågade om jag var Anette. “Hej!” Sen såg jag aldrig henne igen. Ingen kom och kollade blodtrycket. Fick ingen knapp att ringa på. Ingen kom och kollade hur jag mådde. Jag haffade en kvinnlig läkare som gick förbi, eftersom jag var otroligt illamående och hade fruktansvärt ont. Jag bad om något smärtstillande. “ Jag känner inte dig!” sa hon och skyndade vidare. Hur enkelt hade det inte varit att bara vända sig om , ta två steg och säga till personalen att jag behövde hjälp. En man som såg ut som en uteliggare ställdes i sin bädd precis intill mig. Där låg vi som ett äkta par tills Eric sa till dem att flytta på honom.  Vem vet vad han hade för sjukdom? Eller om han kunde bli våldsam? Eric hade nu slitit till sig den enda hårda stol som fanns i sikte. Alltså – det var kaos! För lite personal ? Dåliga lokaler ?

 

Jag kom in kl. [16:30]. [2:30] på natten röntgades jag och fick äntligen smärtstillande. Brutna revben är tydligen längst ner på prioritetslistan. Men man kunde ju faktiskt inte veta vad det var för fel på mig innan röntgen. Man borde inte ta patientens egen diagnos som ett faktum innan undersökning av läkare. Eller hur?

 

[3:30] kom jag upp på avdelningen och fick en plats i korridoren . Nu kunde äntligen Eric ge sig av hem och slippa sitta på en hård stol med ryggskottet, samt få något att äta och dricka. Han var helt slut efter 12 timmars väntan. Han ville inte lämna mig.

 

Personalen var mycket vänlig och hjälpsam mot mig på avdelningen och på morgonen kom doktorn på ronden i korridoren. Honom tyckte jag mycket om – dr Ninos. En gammal man gick förbi med rullator. Han sa: “Du kan få min säng, för jag ska åka hem idag!” Det var ju vänligt tänkt, men det kunde ju inte han bestämma.  Senare fick jag ett rum som jag delade med en annan kvinna. Toalett/badrum i korridoren.

 

Förlåt, men jag kan inte annat än jämföra med USA. Där har jag erfarenhet av akuten och Eric även av ambulansfärd. En himmelsvid skillnad! 45 minuter för en ambulans är otänkbart i ett större samhälle. Effektivt, snabbt, man blir omhändertagen och får komma in på ett rum genast. Om man inte får ett rum på en gång, har man draperier mellan patienterna och gott om utrymme. Man kollas direkt……blodtryck, puls etc. Man lämnas inte ensam många minuter. Man får en knapp att trycka på om man behöver något. Får man ligga kvar, kommer man upp på ett rum som i de flesta fall är privat, eget badrum, alltid en tv ( även på akut rummet ibland ).

 

Hoppas man slipper akuten igen. Men måste man och om man får välja, väljer jag USA. Det är inte perfekt där heller – men jag känner mig tryggare.

 

Efter ett par dygn åkte min trevliga rumskamrat hem. Den nya hördes vida omkring när hon kom. Hon skällde på biträdena. Hon ville inte att tre stycken skulle stå och säga framför henne :” Kan hon gå själv?” när hon var fullt talför i rullstolen.  “Ni ska fråga mig!” Det hade hon väl rätt i, men nu hade vi att göra med invandrare som kanske inte förstod nyanser i vårt språk eller inte tillgodogjort sig undervisningen till fullo på grund av språkförbristning. Hon var rasande. “ Jag är lärare med undersköterskeutbildning i botten”, sa hon “ Någon måste väl lära dem hur man ska uppföra sig med en patient?” Oj, tänkte jag. Det  kommer att bli olidligt med den här människan i samma rum!

 

Ganska snart förstod jag dock att hon hade mycket ont, och var förtvivlad över att hon inte fick den hjälp hon tyckte att hon behövde. Hon fick uppgifter av läkare här, som gick rakt emot de uppgifter hon fick från den privata klinik i Stockholm, där hon opererat höften. Hon började gråta förtvivlat och uppgivet. Hon tyckte inte att hon fick någon hjälp.

 

“Har du något emot att jag ber för dig?” sa jag. “ Nej, inte alls!” sa hon.   “Är du kristen? “ “ Ja, det är jag och vi har haft många situationer i livet som sett hopplösa ut, men så har Jesus hjälpt. Tror du på Jesus?“ “Nej”, sa hon bestämt. Men hon knäppte sina händer i alla fall och vi bad tillsammans.

 

När vi skildes åt dagen därpå , fick jag en stor kram, Det kom då fram att hon tidigare varit aktiv i kyrkan och nu bekände hon att hon faktiskt hade en tro på Jesus. Men hon hade haft det mycket svårt i livet. Kanske fick detta bli något av en vändpunkt? Kanske detta var orsaken att vi hamnade i samma rum?

 

Känslan av osäkerhet förnyades andra gången jag åkte in akut. Man hade satt in en ny typ av drän för lungan som man installerade på bröstet. Smidigare än andra modeller, och det gjorde att de kunde skicka hem mig med vatten i lungan och luft mellan lungbladen. Det var bara det att ingen hade talat om vad som kunde hända. Så mitt i natten vaknade jag vid midnatt av att den svämmade över med vatten och blod. Det gjorde mig förskräckt. Efter sammanlagt två timmar i kö  på telefonen, bestämdes det att jag skulle komma in till akuten på  morgonen. Det var bara det att ingen visste hur man skulle ta bort den. Man fick gå ut och läsa på. Jag kände mig som en försökskanin. Som tur var gick det bra.

 

Så den här sommaren blev inte alls som planerad. Juli månads möten fick ställas in. Visst kan man undra vad som var meningen? Varför skulle jag helt plötsligt ramla så handlöst och slå mig så fruktansvärt? Var det en attack?

 

På Facebook undrade någon (halvt på skämt) vad jag hade gjort och blev straffad? En annan undrade på allvar var min skyddsängel var nu då?

 

Jag kan tala om, att hade jag inte haft en skyddsängel, kunde jag ha varit förlamad i stället,  Jag kunde ha brutit lårben eller rygg. Jag kunde ha slagit i huvudet och dött…….som Magdalena Ribbing förra året………alternativen är flerfaldiga och skrämmande att tänka på. När jag tittar på det spruckna furubordet  blir jag tacksam.

 

Så jag bestämde mig för att hitta något positivt i situationen. Njuta av det vackra vädret. Sitta ute så mycket som möjligt så länge det inte blev för varmt. Njuta av samvaron med de mina – utan att stressa som vanligt! Nu KUNDE jag ju bara inte laga mat och stå i! De fick sköta om mig. Jag fick vila. Vilken lyx! Mediciner har tagit  hand om den värsta värken. För ont har det gjort och det gör det fortfarande .

 

Någon annan skrev också på Facebook: “ Gamla tanter ska inte klättra på stegar!” Tant är jag väl, även om jag inte känner mig så gammal. Men det är nog slut med klättrandet nu.

 

Ps. 103: 10-11 “ Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, Han ger oss inte våra synders lön. Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är Hans nåd över dem som frukta Honom. “

 

Tack Jesus!

2018-07-30T20:34:50+00:00