Berg och dalbana i kyrkans musikliv

Ojoj, vad jag känner igen mig i denna text av Urban Johansson, och kanske du också kommer att göra det. Berg och dalbana i kyrkors sång och musikliv, eller vad vi nu skall kalla det, kan ge både glädje och rysningar….

/Eleonora Lahti, Bloggansvarig

Några tacksamhetens tankar.

Lovsång och tillbedjan är olika för olika. Min första erfarenhet, tidigt 1980-tal, utanför lilla Bengtsfors på en Bibelskola som jag på något sätt hamnat på. Enkla sånger, stillsamt och odramatiskt. Men en chock. Jag mådde fysiskt illa då tonerna sparkade upp dörr efter dörr till vältapetserade rum i mitt fyrkantiga religiösa jag.

Olika kristna rörelser tillber på olika sätt, med olika musikstilar. Kanske tre riviga låtar och en lugn, till two-step-dans. Kanske sittande, idel stillsamt och kontemplativt. Jag är så gammal så att jag provat dem alla. Jag har älskat allt men också irriterat mig på allt, på att det i gudstjänsten har avsatts för kort tid för lovsång, på att sånger har upprepats för många gånger, allt beroende på var jag varit på min livsresa.

Och kanske har resan varit nödvändig för att landa där jag är just nu: Genuint fascinerad & helhjärtat tacksam. För vad? För detta:

”Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.” Han svarade: ”Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet ‘ Herren ‘ inför dig…. Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva…”

”Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök…”

”Därefter såg jag, och se: en dörr stod öppen i himlen…. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol , och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd. Runt omkring tronen stod tjugofyra troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med kronor av guld på huvudet. Och från tronen kom blixtar och dån och åska, och framför tronen brann sju facklor som är Guds sju andar. Framför tronen låg liksom ett hav av glas, som av kristall. Mitt för tronen och runt omkring den stod fyra varelser… Dag och natt säger de utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud Allsmäktig, han som var och som är och som kommer.” Och när varelserna prisar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheters evighet… De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: ”Värdig är du, vår Herre och Gud, att ta emot lov och ära och makt, för du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.”

”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp. Vi har en stor överstepräst över Guds hus. Låt oss därför gå fram med ärligt hjärta i trons fulla visshet… för han som har gett oss löftet är trofast.”

Där är jag, på en ny och levande väg. Jag – sannerligen vanlig & synnerligen mänsklig – får framför ett piano, via min rösts och mina händers enkla tillbedjan, gå in i det allra heligaste, jag får med ett ärligt hjärta som renats av den korsfäste, den värdige och evige, närma mig honom som ingen människa kan titta på och leva, han som liknar en ädelsten. Och där, i det allra heligaste men ändå i liten kyrka eller hemma, får jag tillsammans med miljoner andra som ser ut som jag och varelser som bara ser märkliga ut, sjunga ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot”.

Fascinerad och tacksam. Där är jag i min tillbedjan.

Urban Johansson

Musiker och författare

2017-07-11T11:01:13+00:00