Så här i påsktider kommer en liten berättelse om en liten åsna skriven av Inga-Lill Lundgren. Många viktiga och värdefulla sanningar kan förmedlas med liknelser och berättelser. Reflektera över budskapet, för kanske vi finns med på något sätt i någon av rollerna som spelas upp.

Eleonora Lahti / bloggansvarig på Radio hope, Sveriges Kristna Radio

Den lilla åsnan stretade upp för backen, dignande under alla de tunga bördor den tvingats bära under så lång tid. 

Mörbultad och tillbucklad, påhängd av all världens attiraljer, av skrammel och trender, rökmaskiner och blinkande neonljus och allsköns kakafoni, inövade fastlåsta former och konstellationer, vacklade den lilla  överbelastade åsnan, utmattad och trött under tyngden av alla dessa bördor, när den försökte ta sig in genom stadens portar. 

Men plötsligt tvärstannar den lilla åsnan, som en åsna kan göra. Det blir tvärstopp. “Nu räcker det!” utbrister åsnan. “Hit men inte längre! Jag går inte en millimeter till, förrän ni slängt av mig den där löjliga, förfärliga packningen! Hör ni det??!”. 

Åsnan har tvärstannat. Det blir inget mer. Man försöker få hela åbäket att flytta sig framåt. Alla hjälps åt att skjuta på bakifrån, men åsnan är och förblir orubblig och spjärnar emot. Den verkar ha oanade krafter inneboende och om du inte ser upp nu, kan du få en ordentlig spark. (Det är förövrigt  dumt att försöka tvinga en åsna att gå framåt, och ännu sämre att ställa sig bakom). Åsnan har bestämt sig. “Det räcker nu. Jag har fått nog.” 

Visst hade somliga försökt påpeka förut, hur dumt det var att plåga det stackars åsnekräket med alla dessa onödiga tyngder. Några modiga hade försökt säga ifrån, men hittills hade de talat för döva öron. Man var ju så van vid den överbelastade åsnan och ingen reagerade nämnvärt när den kom dragande med sin last och man var nöjd med det som var och applåderade mer än gärna vid åsynen av den stackars åsnan och man reflekterade inte heller så mycket över om det skulle kunna vara på något annat sätt. Allt var ju så bra, så varför ändra på det?  

Men nu gick inte åsnan att rubba. Den hade satt stopp. 

“Så vad gör vi nu då?” frågar sig alla. “Vi lastar av den!” föreslår något geni i folkhopen. Vilket genialt drag!! “Vi lastar av den! Vi lastar av den!” ropar alla i kör. Och av kommer all packning med en väldig fart. Speciellt det öronbedövande ljud, som åsnan var lastad med och som höll på att ta kål på folket, det for av med en väldig skräll. Har sällan sett några arbeta så fort som nu med att lyfta av alla tunga bördor från den stackars åsnans rygg. Bördor den tvingats bära för att åtminstone likna alla andra åsnor runtomkring som också burit en massa tyngder, ´utanpåverk´, skulle man kunna kalla det, sådant som inte behövdes för ändamålet, och där tävlingen om, vem som kunde bära de mest iögonfallande bördorna blivit det ultimata målet, och för vars skull åsnan vid jämna mellanrum fått utmärkelser och gillanden. Hela åsnekrubban var fylld av sådana medaljer.  

Men varje gång åsnan kom hem, tänkte den: “Vad gör alla dessa medaljer för nytta här? Jag har ju skavsår över hela min åsnekropp! Nä, nu får det räcka!” Så börjar åsnan riva ner varenda medalj med sin åsnemule, tugga sönder dem till flisor och slänga ut allt genom fönstret. “Vad skönt!” säger den och sträcker ut sig i höet. 

Det var den fördolda handlingen som var ursprunget till det som hände vid stadsporten senare under dagen. Åsnan hade redan vägrat inuti. Nu återstod bara det yttre, offentliga. Skulle det vägras, så skulle det minsann vägras ordentligt. Åsneenvisheten slog till. Och priset? Åsnan visste, att här blir det inga medaljer, snarare det motsatta. Vad det nu var, visste den inte riktigt, men det var den redan beredd på i så fall. Känslan av frihet övervägde spott och spe och den här dagen tänkte den ge tillbaka för allt den fått utstå under alla år i fångenskap. 

Den lilla åsnan förvandlades till en enorm kraft potential och den njöt av det i fulla drag! Den sparkade omkring sig i vild triumf och rev upp både himmel och jord. Inga medaljer i sikte. Men oj, vad den ställde till med! Det blev ramaskri som utbröt den där dagen. Folk sprang åt alla håll och ingen fick ordning på någonting. Precis som åsnan förutsett, (med en viss skadeglädje!).  Som  vanligt var det då rakt inte längre.  

Och så, där och då, fick den lilla åsnan syn på någon. Någon kom gående, klädd i vit mantel, huvudet högre än alla andra och med ett ljus omkring sig som åsnan aldrig bevittnat tidigare. En gestalt framträdde. Åsnan kände på något märkligt sätt igen den…kunde det vara..? Ja, det var det!! Den kom ihåg.. Betlehem!! “Är den ledig?” frågade gestalten med en röst fylld av makt och myndighet. “Ja, det är den” svarade åsnan. “Den blev ledig alldeles nyss”. “Då tar jag den”. Åsnan böjde sig villigt och så klev gestalten upp på åsnans rygg och sen, med värdiga steg, styrde den kosan mot stadsporten. “Jag hade kastat av mig all onödig last, så att jag var fri att bära bara Honom, Han som skulle sitta på mig. Tänk om jag låtit allt det där andra vara kvar!. Då hade det inte funnits något utrymme för Honom att ta sin rättmätiga plats”, tänkte åsnan.  

Det fanns tid och plats nu för åsnan för litet eftertänksamhet, allt under det att den skred värdigt och med högburet huvud in genom stadsporten, med en last som passade den perfekt. Plötsligt började alla sjunga “Hosianna i höjden! Välsignad är Han som kommer!”.  

“Var det inte det jag visste”, tänkte åsnan. “När lasten blir den rätta och alla kan tydligt se Konungen föras in genom stadsporten, då börjar folket sjunga “Hosianna!”. Det var som om alla visste att nu var den rätta stunden att sjunga, verkligen sjunga. Det de inte gjort på så länge, när de nöjt sig med att bara vara åskådare till den lilla åsnans performance. Tänk att sången bara kom sådär, utan allt det där andra, som nu ligger som en skrynkelhög, säkert vid Dyngporten!  

Konungen kommer! Ridande på en liten åsna, en åsninnas föl. Hosianna i höjden! Och folkets sång blev till EN RÖST, ett väldigt dån, som svepte in över bergen, höjderna och dalarna. Det var DEN STORA SÅNGEN som genljöd, den himmelska sång, där änglarnas röster blandades med folkets och blev till en mäktig TILLBEDJAN av Konungen.  Precis som det skulle vara. 

Den lilla åsnan kunde inte annat än att sparka loss sin glädje, som en kalv som varit instängd i stallet alltför länge. Åsnan drog en djup suck av lättnad och den sucken spred sig som en varm och mild vind över hela nejden den dagen. Solen gick upp och ljuset började lysa i mörkret och övervann det.  

“En stor glädje har beretts åt allt folket”. På många sätt blev det så. Inget blev sig längre likt. För den lilla åsnan var det sannerligen en befrielsens morgon. 

Åsnan och ingen annan heller förresten, glömde någonsin den dagen. 

 

# Han, Jesus Konungen, tronar på våra lovsånger (åsnan) (Ps.22:4) 

# Gå in genom hans portar (stadsporten) med tacksägelse och i hans gårdar med lov (Ps.100:4) 

# Och jag hörde liksom RÖSTEN FRÅN EN STOR SKARA, likt bruset av stora vatten (Upp.19:6) 

 

Utan onödig last, såsom det var tänkt.

Inga-Lill Lundgren