En Dans För Frihet

Anneli Nilsson beskriver så enkelt men samtidigt så tydligt om hjärtats ärliga tillbedjan inför Gud. En uppriktighet som vill ta sig i uttryck på olika sätt – utan låsningar, bindningar eller felaktiga förväntningar. Här har vi mycket att lära utifrån berättelsen om kung David och hans hustru Mikal.

/Eleonora Lahti, bloggansvarig

”Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet” 2 Kor [3:17]
_________

Dans eller inte – har det någon betydelse alls? För den som inte är dansant lagd spelar det väl ändå ingen roll, kanske någon hävdar. Jo, för det handlar egentligen inte om dansen i sig. Det är vad det står för. Och det kan vi inte vara utan.

Kanske har du inte alls varit medveten om att det funnits en strid om dansens varande eller inte. Kanske har dans varit helt självklart för dig i ditt sammanhang. Eller så har du vant dig vid att det inte finns och varit helt nöjd med det (utan betänkligheter på att församlingen gått miste om något).

I gamla testamentets tid – och faktiskt även under de första åren av församlingens historia – var dans helt naturligt uttryck för tron. Men några hundra år in i församlingens tidsålder försvann det nästan alldeles. Varför? Bland annat kom olika religiösa tankebyggnader in som trängde bort den hebreiska helhetssynen på kropp och själ, och ersattes med nya seder. En dominerande tanke blev nu att ett minimum av uttryck var lika med helighet. Kanske återkommer till det vid ett senare bloggtillfälle – men nu ska jag berätta varför allt detta är viktigt att känna till.

Jag menar att dans och personliga uttryck är tecken på en helt livsviktig ingrediens för Guds församling.

Det handlar nämligen om andens frihet… …och attacken på den.

David och Mikal

När jag var nyfrälst och fick längtan att dansa för Gud fascinerades jag över motståndet. Både inre och yttre motstånd. Min egen osäkerhet, hämningar, men även förakt och ifrågasättande som kom emot mig utifrån. Först förstod jag det inte, utan tolkade det som att jag inte dansade tillräckligt bra (det gjorde jag kanske inte heller med världens mått att mäta). Men snart förstod jag att det handlade om något annat – en religiös kontroll emot sann andlig frihet.

På samma sätt som när Mikal stod i fönstret och genom sitt förakt försökte kontrollera och lägga band på Davids hängivenhet inför Gud.

När Herrens ark kom in i Davids stad såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herrens ansikte föraktade hon honom i sitt hjärta.

(2 sam [6:16])

Davids dans var inte av religiös art, inte heller en form av andlig underhållning. Den passade inte in i Mikals värld. Mikal var djupt rotad i denna världens väsende – David däremot hade både hjärta och huvud i himlen.

Guds härlighet skulle komma tillbaka till Jerusalem och det fanns inte ord för den tacksamhet han kände. Lovet och hänförelsen brann i djupet av Davids hjärta och den trängtade efter uttryck. När den sen helt otvunget – utan tanke på bekräftelse eller acceptans från andra – gjorde det var det säkert inte så coolt som många skulle velat ha det. Det var orepeterat. Inte tekniskt fulländat. Osensurerad kärlek ifrån Davids hjärta till Guds. Brutalt sann och säkert chockerande för den välpolerade.

Mikal som tyckte sig veta hur man skulle föra sig, skämdes å Davids vägnar bakom sin ytliga religiösa klädnad. Men hon missuppfattade allt fullständigt. David hade nämligen rört vid himlen, Guds välbehag var över honom och hela himlen dansade med honom.

Mikal däremot blev utan himlens välsignelser.

Religiositet eller liv

Likt i berättelsen om David och Mikal tror jag en ande av religiositet vill försöka smyga sig in även våra sammanhang med syfte att hindra denna frihet, och genom det, det sanna livet ifrån himlen. Vad är religiositet? Det är ”ett sken av Gudsfruktan” (2 Tim 3:5) utan att hjärtan möter och betjänar Gud.

Kanske var det inte medvetet hos Mikal. Hon var kanske väldigt osäker eller så var det hennes kärlek till perfektion som yttrade sig i andlig kontroll. Men ska väckelse komma till oss starkt på nytt behöver vi våga att riskera lite oordning. Vi behöver släppa på våra egna tyglar och istället öka förväntningarna på Gud. Det är inte våra perfekta program som till syvende och sist kommer att öppna himlen.

Det är tillståndet, och hungern efter Gud, i våra hjärtan.

”Att gensvara till Gud är hjärtat i all äkta lovprisning. Gud längtar efter att vi fullt och fritt ska ge respons till Honom.

Frihet är här ett oersättligt element.”

Ann Stevenson 1

Tecken på frihet

När jag fick uppleva nåden från himlen, förlåtelsen och reningen, visste tacksamheten i mig ingen gräns. Jag som tidigare brottats med självförakt och ätstörning upplevde verkligen en sann pånyttfödelse. I denna nyvunna frihet uppväckte den helige ande i mig en helt ny passion för rörelse. Min kropp och själ, som varit under ett demoniskt betryck av fruktan, blev plötsligt fri. Hur kunde jag hålla inne tacksamheten och kärleken till Jesus? En dans föddes nu i mitt inre som ett tecken på denna inre frihet.

För mig är dessa uttryck inför Gud något oerhört dyrbart…inte på grund av någon fantastisk begåvning…utan för att de, när de utförs i den helige andes frihet och inspiration, vittnar både i denna världen och i andevärlden om en människas befrielse och frälsning.

Uttryck som dessa är ett bejakande av livet självt. Det ger ära till Gud.
Det förmedlar även smörjelse till frihet för andra.

En källa i varje hjärta

Religion har velat säga oss att dans och personliga uttryck är köttsligt. Men köttsligt är det bara om syftet är själviskt – i berättelsen om David och Mikal var det faktiskt den senare som var köttslig. En likgiltig betraktare som ville hindra det sanna livet. Föraktandes de enkla uttrycken ifrån ett rent hjärta.

Men det är just ur det enkla som den helige ande vill flöda.

Det finns en källa av liv i var och en av oss, och när vi uttrycker vår tro så öser vi ur den ( Jes 12:3, Joh [7:37]-38). I en överdriven rädsla att vara köttsliga tror jag att vi ofta förtrycker de allra ärligaste uttryck inför Gud, och sådana friska strömmar från anden.

”Ju djupare vi tillåter oss att gensvara till den helige ande i tillbedjan, desto mer frihet kommer
vi att erfara.”

Ann Stevenson

Ett test…

Tänk om vi skulle låta berättelsen om David och Mikal fungera som ett lackmustest för oss idag:

…att om ingen dansar sig salig i gångarna kanske vi har fastnat i ordningar som blivit viktigare än Guds eget liv och sanna frihet.

Värt att fundera över…

Men vi lever i tiden för upprättelsen av allt. Så det finns en andra chans. Guds längtan är ett rike utan begränsing av himmelens härlighet och ett överflöd av liv. Han vill i denna sista tidens väckelse komma med frälsning, helande, gudsnärvaro och befrielse utan mått. Det kommer säkert bli lite annorlunda än det vi varit vana vid, med liv och rörelse, men det kommer bli härligt.

Vi kan inte bestämma över andra, men vi kan likt David (även när vi ifrågasätts)

själva välja att leva i andens fulla frihet

Då blir vi en del av väckelsen och fullheten av andens liv kan flöda genom oss. ——————————

Några punkter för personlig frihet…

* Spontana Gensvar Ett av kärlekens språk är spontana ömhetsbevis i vardagen. Finns inte det i en kärleksrelation så kommer med sannolikhet den att dö ut. Andens frihet flödar friskt genom ömsesidiga gensvar. (Höga visan [2:14], Sefanja [3:17])

* Uppriktighet I Psaltaren ser vi David uttrycka inte bara tacksamhet – utan även sorg och klagan, bekännelse av synd och rop om nåd. Han dolde aldrig sitt hjärtas tillstånd och det behagade Gud. Vi är dyrt befriade från ”döda gärningar” (Hebr [9:14]) för att Gud vår Far vill möta oss i hjärtats uppriktighet.

Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” ( Joh [4:24]) Inget annat kan på djupet tillfredsställa oss. Inget annat är heller värdigt Gud.

* Enkelhet (Kanske min favoritpunkt)
Vi återser David och Mikal. För det var kanske inte dansen i sig som Mikal föraktade allra mest, utan att David gjorde sig ”enkel”.

”Hur härlig har inte Israels kung visat sig i dag, när han blottat sig inför ögonen på sina tjänares tjänstekvinnor så som lössläppt folk gör!” (2 Sam [6:20])

Han hade nämligen tagit av sig sin kungliga klädsel och ”dansade…med all kraft inför Herrens ansikte….iklädd en linne-efod.”. 2

Utan sin världsliga position, yttre meriter, anseende, eller längtan efter bekräftelse gick han i ödmjukhet inför Gud som den han var – en människa som ”alla andra”. Mikal hånlog. Men David själv hade inga problem med att relateras till ”vanliga människor” (2 Sam [6:21]-22). Och han hade ju rätt; inför Gud är vi alla lika!

…ingen kan komma inför Gud på sina egna meriter.

En stor hemlighet som döljer sig här. Gudsliv, uppenbarelse och frihet är för de ödmjuka i landet (Mark [10:15], Matt [11:25]).

Selah. ——

__

Anneli Nilsson
Bachelor in Creative Arts

Fotnot:

1. Ann Stevenson, boken Dance! God ́s Holy Purpose. 2. Även Prästernas klädsel i tabernaklet

2018-02-06T19:37:24+00:00