Ge mig bergsbygden!

Har tiden gått och du undrar om ”det” någonsin ska inträffa? Drömmar och löften, önskningar och förhoppningar… Kanske är det något som väntar ”runt hörnet?” Här får du läsa Susan Anderbergs text, om att du inte ska tappa tron, hoppet och modet att invänta ditt löfte.

Eleonora Lahti, bloggansvarig

Ibland får man vänta. Ibland tycker man att man fått ett löfte om något, men det tycks inte bli såsom man tänkt. Så var det för Kaleb, av Juda stam. När han var 40 år fick han i uppdrag att spionera i landet Kanaan, löfteslandet som Herren lovat Israels barn. Detta land hade Gud lovat sitt folk då Han sa, ”Jag har stigit ned för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung” (2 Mosebok 3:8). Med i spejarskaran fanns Josua, en man som –  likt Kaleb – var full av tro och tillförsikt. Han var fast övertygad om att det som Gud hade lovat, det skulle Han också hjälpa dem att genomföra. Men det fanns ytterligare tio spioner i skaran som inte hade samma tro i sina hjärtan. Istället var dessa tio män fyllda av fruktan. De såg jättar, befästa städer och de vacklade i sin tro på guds löften. När alla dessa sedan återvände från sin spionresa i Kanaans land för att berätta vad de varit med om så var de två rapporter om läget som återgavs för Israels folk. De tio spejarna berättade för Mose, Aron och menigheten att landet verkligen flödade av mjölk och honung. MEN, de spred även falska rykten om stora befästa städer, om de starka jättarna som bodde i Negev, i bergstrakterna och vid havet. Detta land kunde sluka alla enligt de tio spejarna. De spred skräck bland Israels folk, som började knorra och längta tillbaka till Egypten! Josua och Kaleb däremot, sade ”Var inte rädda för folket i landet, de blir en munsbit för oss. Deras skydd är borta, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem” (4 Mosebok 14:9). Tänk att man kan se så olika på situationer!

Det dröjde ytterligare drygt 40 år innan Kaleb äntligen kom till den del av landet som skulle bli hans arvedel. På grund av de andras otro fick han och Josua vandra runt i öknen under alla de åren. Kaleb kunde ha blivit bitter och arg på alla som var så rädda, som inte litade på Guds löfte. Han kunde ha tagit saker i egna händer. Han kunde ha tappat tron på hela ’projektet’ och dragit iväg på egen hand. Istället blev han kvar, höll sitt hjärta rent och väntade på att guds löfte skulle infrias. Under tiden som vandringen pågick dog alla som inte hade trott på guds löfte. De fick aldrig se det förlovade landet! Alla utom Kaleb och Josua! (4 Mosebok [14:29]-30). Till slut, som gammal man på 85 år fick Kaleb äntligen ta sin arvedel i besittning vid Kirjat Arba (Hebron). Texten i Bibeln talar sitt tydliga språk, Josua sade:

 

” Jag var fyrtio år när Mose, Herrens tjänare, sände ut mig från Kadesh Barnea för att spionera i landet och jag berättade ÄRLIGT vad jag sett. Mina bröder som hade varit med gjorde folket modlöst, jag däremot var Herren, min Gud, trogen. Den dagen svor Mose denna ed: den mark din fot har trampat skall för all framtid vara din och dina ättlingars egendom, ty du har varit Herren, min Gud, trogen. –  Och se, Herren har låtit mig leva, som han lovade. Det är fyrtiofem år sedan Herren gav Mose det löftet, medan Israel vandrade i öknen, och nu är jag åttiofem. ÄN IDAG ÄR JAG LIKA STARK SOM DEN DAGEN MOSE SÄNDE UT MIG, KRIGARLIVET KLARAR JAG LIKA BRA NU SOM DÅ. SÅ GE MIG NU DENNA BERGSBYGD SOM HERREN LOVADE MIG DÅ ”(Josua 14:7-12).

Likt Kaleb så behöver vi hålla fast vid löftena! Gud kan inte svika sitt Ord. Vi och nästa generation har ett arv som vi behöver strida för och inta! Måtte vi förbli krigare livet ut, precis som Kaleb. Gud välsigne dig i den strid du står i.

Susan Anderberg

Uppsala

 

2018-11-26T21:38:37+00:00