Kristen och kulturarbetare…

Att få en bra bok i handen att läsa kan verkligen vara något som förgyller vardagen! Urban Johansson som både är musiker och författare, är återigen på gång med en ny bok, och det blir riktigt spännande, för det handlar återigen om en thriller – men på annat sätt. Det var kanske inte helst självklart enkelt att kliva på det spåret. Nåjbert och Jante är ivriga följeslagare och vill ha sina åsikter med i leken…

Eleonora Lahti, bloggansvarig

Att vara kristen och kulturarbetare kan vara snårigt, åtminstone för en nåjbert. En nåjbert, för den som mot förmodan inte känner till det, är någon med läggning för att oroa sig i onödan, som är lite rädd att göra bort sig, rädd för att inte uppfylla andras (i många fall av nåjbert påhittade) krav på sig själv, helt enkelt vara lite nåjig.

Jag kommer härmed ut som en nåjbert.
Detta får olika konsekvenser på olika områden. När det gäller kulturarbetet – i mitt fall numera mest författandet – har jag nu och då nåjat mig över min roll, vad jag kan eller bör skriva. Är det självklart (eller åtminstone ok) att som kristen författare kunna skriva thrillers som, om jag så väljer, helt saknar kristet budskap? Eller att som kristen musiker spela helt vanlig musik utan kristet budskap? Nåjbert har diskuterat saken med mig nu och då, inte minst i mina unga år. Följdfrågan blir så klart att om det inte är ok enligt någons måttstock, vad gäller då för en journalist eller entreprenör eller montör eller forskare? Får en kristen guldsmed bara smida kors?

Jag blev genomförälskad i skrivandet som hantverk när jag var dryga tjugo. Ungefär samtidigt upptäckte jag min passion för att bibelundervisa. Min första bok som ett förlag ville ge ut heter Det Sjätte Sigillet, en thriller om det som brukar kallas Den yttersta tiden – en story med två av mina passioner i symbios, alltså. Och i viss mån fortsatte det så.

När jag för en fem-sex år sedan började att skriva en thriller igen efter några års paus, bestämde jag mig mycket medvetet för att avstå från ”bibellärarens” input och bara fokusera på språket och historien – i sammanhanget ett både rimligt och logiskt beslut, kan man tycka. Nu är manuset färdigt. Jag är extremt nöjd med resultatet, om Nåjberts kompis Jante undrar. Och jag lyckades med målsättningen (även om jag lät en av hjältarna vara en varmt troende dam, en medelålders Frälsningssoldat).
Nu är jag drygt 50. Nåjbert har sina åsikter, diskussionen fortsätter. Jag tycker dock att jag personligen har landat i ett par enkla slutsatser om mig själv och om kulturen i mitt liv, både när det gäller egna utövningar och intag av andras.
Ett: Musik och skönlitteratur bär sig själva. De kräver inte ett budskap för att få finnas eller bli bra. Jag tycker snarare att ett inpressat budskap, oavsett vilket, ibland riskerar att försämra slutresultatet. Det är en dubbel utmaning att vilja säga något viktigt med maximalt bibehållen text- eller musikkvalitet.
Två: Jag är ingen kristen författare. Jag är en författare som tror på Gud. Jag älskar teologiska studier, intensivt, och är fortfarande Det sjätte sigillet-killen. Men jag älskar också, exakt lika intensivt, att skriva för ordlekarnas och historiernas skull och att läsa författare och ordkonstnärer som exempelvis Peter Høeg eller Per Wästberg.
Tre: Jag älskar att tillbe min himmelske Far framför ett piano. Men jag älskar också att avnjuta musik med Meshuggah eller Sigur Ros.
Vi är ganska spretiga och får nog vara det, vi människor, skapade till (om man nu tror det och om uttrycket tillåts) en ganska spretig himmelsk Faders avbild.
Urban Johansson
Örnsköldsvik
2017-04-17T20:19:58+00:00