Lovsångsdebattens korsdrag…

Anette Anders följer debatten Sverige och  i USA (där hon bor), kring den musik som används i våra kyrkor. Här ger hon en sammanställning av sina tankar och erfarenheter i ämnet.

/Eleonora Lahti, bloggansvarig

De senaste dagarna har jag märkt att debatten om lovsång blossat upp igen.  Även här i USA ser jag fler artiklar än tidigare. Vi  har också vänner som är pingstvänner, karismatiker, pastorer inkluderat och vi är ense: Vi saknar hymner och “vanliga” sånger.

Jag tillhör den generation som känner sig kapad av pastorer  som lämnat över allt ansvar för musiken i kyrkan till ungdomar och på så sätt driver detta.  Nu vill jag inte verka gnällig, men jag känner mig ganska vilsen. För det är svårt att hitta en församling där man trivs. Inte för att jag tror att jag ska hitta en perfekt kyrka – ingen är perfekt – men jag har svårt att välja från det smörgåsbord av stilar som erbjuds.

Låt mig ge dig några “vinjetter”:

1. Redan i entren möts vi av hård rock musik. När vi går igenom dörren känns det som om bröstkorgen trycks in. Lampor och rök på scenen. Folk droppar in lite då och då under de första minuterna och salen är halvt upplyst. Nästan ingen sjunger med – för de kan inte sångerna. Sångerna appellerar absolut inte till oss, varken musikaliskt eller textmässigt. En populär sång från Bethel handlar om “ God’s reckless love.” Reckless? Slår man upp det ordet betyder det bl.a. förhastad, vårdslös, ovis, omdömeslös, missriktad, vilseledande…..Är det en rätt beskrivning på Guds kärlek?  Hur kan det stämma teologiskt? Men den sången ligger på topp. Få lyfter sina händer i tillbedjan.  Troligen för att de inte vet hur man tillber –eller inte är vana vi det. Så vad som försiggår på scenen blir konsert. De enda som lovsjunger är alltså de på estraden.  Vi andra tittar på. En gång sjöng man en hymn, “Stor är Din trofasthet”. Då deltog en stor del av publiken med glädje – för den kunde man !

2.  I  nästa kyrka vänder vi i dörren. Den stackars vaktmästaren sa, att folk klagar hela tiden, men pastorerna lyssnar inte och man gör inget åt oljudet.  Rösterna skär som knivar i öronen. Här anses sången stundtals vara profetisk, så man ad libbar mycket. Helt ok i ett bönemöte, men inte om man ska tänka sig att få med en publik i unison sång. En del är barfota, antagligen för att de tycker att de står “på helig grund.”  Värsta sångtexten i mitt tycke: “ When heaven meets the earth in a wet, sloppy kiss…..”  En sådan text ger ju helt felaktiga associationer – åt det sensuella hållet och är otroligt opassande som lovsång till den helige Guden. Men det tänker väl inte ungdomarna på.  Ledarskapet borde! Tittar inte pastorer på texter innan de åker upp på videoduken?

3. Katedral. Nu är det en känd människas begravning på tv. Orgeln  fyller kyrkorummet, den enorma kören sjunger en klassiker “Den heliga staden”, psalmerna sjungs av alla de 1500 gästerna. Solo med en annan klassiker, “ Jag kom till Hans lustgård allen”. Fastän jag bara sitter framför tvn, njuter jag! Det var så länge sedan man fick höra den typen av musik och sång. Det känns rent  himmelskt. Åh vad jag saknar detta ibland!

4. Söndag morgon igen och nu räknar man ner på  den stora video duken tills mötet börjar. På det exakta klockslaget släcks lokalen ner. Totalt . Jag önskar att jag hade en pannlampa för att undvika att snava och falla. Det kan vara riktigt farligt om man kommer en minut för sent. Men här kan man faktiskt sjunga med ibland och det är en fin ande i mötet. Predikan är alltid bra och församlingen har växt rekordartat och på sistone har man döpt många hundra. Bl.a. vårt äldsta barnbarn. Men jag önskar att lovsångsledarna skrek mindre och sjöng mer. 

5.  TV gudstjänst från Jimmy Swaggarts kyrka. Jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta hans musik när jag var lite yngre – men nu känns det som balsam för själen att få lyssna på den ibland på söndagskvällen. 90 talets fina lovsånger sjungs ganska ofta och för övrigt har de väldigt bra musiker för den här speciella genren. Det är för övrigt den enda tv kyrka som fortfarande sänder musik. Vill man höra goda predikanter, är musiken bortklippt. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här – men jag saknar faktiskt Robert Schuller! Jag saknar den fantastiska musiken. 

6.  Gaither och Southern gospel. Men det får man inte höra i kyrkan, När den dagen kommer att Bill och Gloria slutar, betyder det också slutet på en epok som hållts vid liv länge. Sångerna som varit till en så oerhörd välsignelse kommer inte att leva vidare särskilt länge, eftersom nya generationer inte för dem vidare.  Det är ju bara “lovsång” som gäller !

Min drömkyrka ser ut så här: Episkopal, Presbyteriansk eller Luthersk i stilen, men med en pingst-karismatisk doktrin, och som lägger sig vinn om att utöva så många olika musikstilar som möjligt och på så sätt tillgodose alla olika musiksmaker som finns i församlingen.

Men den kyrkan finns inte. Så vi får fortsätta att plocka det vi gillar från smörgåsbordet som dukas upp av olika kyrkor.  Helt enkelt slå dövörat till för musiken och ta vara på undervisningen och ev. gemenskap.  Eller stanna hemma.

Anette Anders

2018-04-29T09:39:46+00:00