Skramlet och tamburinerna


Att minnas bakåt i tiden, om ett och annat, kan både vara frustrerande och uppmuntrande. Värdet av att behålla det goda och samtidigt våga gå vidare för att utvecklas är många gånger nyckeln till framgång. Så här är vi nu, mitt i utmaningar framåt, vidare… Dags att reflektera över Torbjörn Frisks blogginlägg.

/Eleonora Lahti, Bloggansvarig

 

Egentligen har jag svårt för äldre musik eftersom den får mig se i backspegeln istället för framåt. Men…

… jag satt nyligen i en trädgård och njöt av det fina sommarvädret i ett klassiskt kafferep med två gamla vänner. Dessa båda har betytt (och kommer fortsätta betyda) mycket för svensk kristen musik och är stora förebilder för mig ifråga om vad musik kan uträtta i en människas liv. De har båda med tiden blivit ett par Guds generaler som har “gått igenom många krig” och vunnit många segrar. Såna människor har jag min största respekt för och ser upp till.

En av dessa vänner har jag producerat ett antal album med under 80 och 90-talet och stått i lovsångstjänst med under ett antal år, både i Sverige och i USA. I princip allt jag lärt mig om lovsång har jag lärt mig från henne, i alla fall de viktiga grunderna: Att som vi bad så spelade och sjöng vi. Stort fokus lades vid att musik var en andlig tjänst och att all musik har ett syfte.

En dag kom en annan Guds general till församlingen vi tjänade i. Det var Lester Sumrall (en stor gudsman som betytt mycket för väckelsekristendomen). Han hade dragits med i hängivenheten vi hade då vi inte hållit något tillbaka inför Gud. Musiken kanske inte var så värst välpolerad alla gånger, det skramlade på bra. Men vi jobbade på det. Året därpå kom han tillbaka. Den här gången var det annorlunda, sången och musiken hade blivit ganska polerad. Men han stannade plötsligt upp och tillrättavisade oss:

“När skramlet och “tamburinerna” upphör så upphör Guds smörjelse” (Guds närvaro i musiken).”


Detta blev en viktig lärohändelse. Åren har nu gått sedan dess och de flesta masterbanden (ett band man mixar inspelningarna på i studion och kopierar utifrån) sedan den tiden ligger nu i en av mina garderober. Nyligen tog jag fram dessa och började lyssna och upptäckte något jag kommit att sakna allt mer – att jag blev helt vild och upplivad på insidan när jag lyssnade på sångerna. Jag bjöd in min vän som jag producerat och jobbat på många av albumen med och samma sak hände med henne. En annan av musikerna kom senare och samma sak hände med honom, han blev helt upplivad på insidan av det han hörde. Jag är medveten om att nostalgi kan trigga igång saker på insidan, men det här var något mycket djupare än nostalgi, något som ropade på insidan. Så jag frågade mina vänner: Varför ska vi låta det här ligga i en låda och glömmas bort när chansen är stor att andra kommer uppleva samma sak som vi om de hör de här sångerna. Inte för att vi skulle vars något speciellt, men för att Gud som bor i oss är speciell. Det var sånger som var födda av Gud.

Återigen till trädgården: Den andra personen jag satt och sörplade kaffe och åt kakor med har varit min vän många år och betytt mycket för svensk kristen musik. Vi samtalade, som alltid när vi träffas, om “tonen ifrån himlen”, om Guds närvaro i musiken. Jag nämnde om vad vi upplevt i den musik vi hade återupptäckt och sa: “Du har ju gjort en massa musik som betytt så mycket för så många, varför inte ge ut den återigen på samma sätt som vi (eller förlaget som äger rättigheterna till inspelningarna) nu planerar göra på Spotify, iTunes etc då den saknar kommersiellt intresse men kan vara till uppmuntran för många, inte minst i vår egen generation”. Och det tände hon på.

Man kan tycka det är musik för en förgången tid, men plötsligt säger min vän en mening i förbifarten:
– “…. allt som är fött av Gud övervinner världen”.
– “Va sa du” sa jag och såg plötsligt det hela kristallklart.
– “Allt som är fött av Gud övervinner världen.

Ja så är det ju: Allt som är fött av Gud, däribland den musik som är född av honom, ÖVERVANN inte världen, utan ÖVERVINNER världen. Det som är fött av Gud har ingen bäst-före-datum som musik annars har. Det som är fött av Gud övervinner världen.

Jag skrev inledningsvis att jag inte gillar gammal musik, för det får mig blicka tillbaka istället för framåt. Och om musik bara var musik så skulle det vara sant gör min del. Men om det finns något i musiken (och alla andra konstnärliga uttryck) som är fött av Gud, då är det evigt och inte bundet till tid och rum. Bibeln säger att ”den som har öron hör”, dvs den som är andligt vaken och alert känner igen när något är från Gud. Det är på samma sätt som en fågel av en speciell sort känner igen och lystrar till när fågel av samma sort lockar på den mitt ibland hundratals andra rop.

Som vanligt har jag en utmaning till dig i mina blogginlägg: Du kanske är som jag och ser att du har en kreativ gåva men inget sensationellt med det, ibland snarare tvärtom ifall du jämför dig med andra. Men du känner Gud i dig och vet att han som bor i dig är speciell. Gräv då inte ner det du fått att förvalta, stort eller litet – förvalta det, multiplicera det, ge det vidare. Gud har inget bäst-före-datum för dig.

Ha en glad och kreativ sommar!
Torbjörn Frisk

2017-06-25T17:33:39+00:00