Skymmer Kyrkan Församlingen? del 2/5

Idoler och karismatiska ledare – eller hur ska det nu vara..?  Urban Johansson, musiker och författare, fortsätter här sin serie kring ämnet kyrka och församling. Gå gärna bakåt i vår blogg för att även läsa del ett. Snart kommer även del tre, fyra och fem.

/Eleonora Lahti, Bloggansvarig

Människan verkar ha ett bottenlöst behov av idoler och förebilder. I Foppaland Ö-vik är några av mina egna hjältar givna.
Även inom Kyrkans väggar finns fenomenet. Det kan röra sig om en kändis som plötsligt och oväntat citerat något Jesus sagt och som därför vinner sig spaltmeter av kristen media och får representera De Troende under någon vecka (Gilla! Dela!). Oftare, dock, rör det sig om nån karismatisk predikant som lösgör sig från De Obekantas dimmor och växer i popularitet, för att så småningom hyllas av den aktuella flocken, får sälja böcker i mängd och fylla konferenslokaler. När hen sedan gör bort sig – för det gör man som människa – eller bara låter bli att uppfylla de hyllandes orimliga förväntningar, så byter vi fot och söker oss nya hjältar.
Kanske är det ålder, kanske erfarenhet, men nuförtiden får jag bara sur smak i munnen av fenomenet. Och det har med inläggets rubrik att göra. På samma sätt som Kyrkan kan skymma församlingen, är risken stor att glansen från ”gudsmannen” skymmer såväl Gud som församling.
Vad är församlingen? Vem är jag i församlingen? Bibeln beskriver oss med många bilder. Den Helige Andes tempel, levande stenar i Guds husbygge, grenar i ett vinträd och, inte minst, som Kristi kropp. Gemensamt för de flesta bilder är kollektivet. Församlingen är alltid VI, aldrig jag. Den är alltid gemenskap, aldrig ensam hjälte plus vi andra.
Just bilden av församlingen som Kristi kropp är oerhört talande och viktig. Tänk på din egen kropp. Ingen lem i kroppen är värd mer eller mindre än andra och alla lemmar ger liv vidare till andra. Varje enskild lem i Kristi kropp har på samma sätt en naturlig plats, och då menar jag inte i betydelsen ”kristna är snälla, alla får vara med”. Alla behövs, inte av artighet utan av absolut nödvändighet, annars fungerar inte Kristi kropp optimalt. Och genom varje lem flyter Kristi kropps gemensamma livsblod, Den Helige Ande.
Kanske behöver jag jobba på min syn på dig för att förstå det. Bara när jag inser att ensam INTE är stark, lyfter jag blicken från mitt eget navelskåderi och ser dig. Kanske behöver jag jobba på min syn på mig själv för att agera som om det var sant. Bara den som uppmuntras att inse att man kan och får bidra, vågar ta ett steg framåt för att bidra.
Egocentriskt kristet liv är en motsägelse per definition, som svart vitfärg. Redan några dagar efter Jesu död hade den första församlingen fattat detta.
”Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket.”
Den gåva du har som lem i Kristi kropp, har du bara i relation till någon annan. Den är inte ens till för dig, den är någon annans svar på bön. Vi är, med Bibelns ord, ”lemmar varandra till tjänst”. Och det ögat ser är inte hela sanningen. Det finns gåvor i dem vi inte tycker uppvisar sådana. Gud använder den han vill och den som vill.
Bilden av församlingen som en (1) kropp understryker också det självklara med enhet mellan olika troende. Alla som bekänner Jesus som Herre är oåterkalleligt sammanlänkad med alla andra, oavsett om du är medlem i frikyrka eller (hm) ofrikyrka eller helt saknar medlemskap, oavsett om vi har livat och rörigt på gudstjänsterna eller fullständigt stilla. Vi är en kropp. Vi är ett.
Och det handlar inte om så kallad ekumenik. Uppdelning av Kristi Kropp med tillfälliga hoplappningar är lika onaturlig som att tänka sig min kropp delad i två halvor för att ibland träffas och samarbeta. ”Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig… för att de skall vara ett, liksom vi är ett.” Jesu bön om enhet handlade inte om att få till en acceptabel relationen mellan EFK och Katolska kyrkan. Jesus bad om enhet mellan individer, sina egna lärjungar, enhet mellan Petrus och Johannes, mellan Jakob och Matteus.
Kristi kropp är lika med personliga relationer med inbördes respekt och tacksamhet för varandras olikheter.
Min absolut starkaste erfarenhet av vad församlingen är kom ur en längtan efter att tillbe Den Evige med mina syskon. Det ledde till några år då troende i olika församlingar anordnade lovsångsfester tillsammans. Festerna var underbara men det var i den växande vänskapen med och respekten för de andra troende, i arbetet MELLAN de stora festerna, som jag oväntat upptäckte mitt genuina beroende av andras gåvor, parallellt med insikten att det jag hade faktiskt behövdes för andras skull. Något liknande har jag aldrig upplevt i en enskild församling, varken förr eller senare. Ett hjärta & en själ. Lemmar varandra till tjänst.
Jag tror inte att vi behöver fler karismatiska ledare i Kristi kropp. Församlingen mår som bäst om varje lem helt enkelt får vara sig själva, en vital funktion och en gåva för någon annan i kroppen.
Urban Johansson
Örnsköldsvik
2017-07-28T20:05:21+00:00