Skymmer Kyrkan Församlingen? del 3/5

Föreningar och församlingar – vad är vad? Här kommer del tre av fem i vår serie om församlingen av Urban Johansson, musiker och författare.  
För en utomstående betraktare kan Kyrkan se ut som vilken intresseförening som helst. Med all rätt. Varje förening inklusive Kyrkan har möten, man umgås och fikar, man samtalar om ämnen som intresserar, man kämpar för att ens förening ska utvecklas och bli större. Det finns tusen och en likheter mellan oss och tusen och en föreningar.
Men det finns ju en och annan skillnad också.
I det paket vi kallar kristen tro är det svårt att komma förbi det osynliga, det omöjliga, det övernaturliga. Jag vet, det kan inte anses vara helt naturligt att tro på en evig Gud, en inre pånyttfödelse och ett osynligt Guds rike i Svea rike. Alldeles korrekt. Man tar ett steg ut på vatten och hoppas att det bär när man väljer att tro på Jesus. Att alla accepterar och förstår detta är därför inte att räkna med. Kristendomen är inte bara en livsfilosofi bland andra, det är en tro där det osynliga, det övernaturliga utgör en helt avgörande del av dess DNA, en tro på en Gud som faktiskt kan göra skillnad i vardagen.
Detta är Församlingens styrka men samtidigt vår största utmaning. Vi blir ju därmed per definition helt utelämnade till Någon vars göranden vi inte kan styra över. Ändå var det så Jesus levde. Han gjorde bara det han såg Fadern göra. Det var också detta spår som Jesus valde när han i slutet av sitt liv talade med sina lärjungar om en framtid utan honom.
”Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.”
”Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig.”
Jag försvinner, ni är kvar. Gör de omöjliga saker som jag har gjort. Men försök inte att göra det i egen kraft eller i eget namn, be i mitt namn, sök Faderns vilja.
Vad är församlingen? Församlingen är Jesus på jorden – en extremt ödmjukande tanke. Han är inte bara en oljemålning eller någon vi citerar eller påminner oss om under påsk och jul. Dina händer är Kristi händer, min mun är hans mun. Församlingens hjärta för de små i denna värld, de fattiga, de ensamkommande barnen, flyktingen, de slagna, de förtryckta, är det enda Jesu hjärta som finns på jorden. Detta är en märklig och mystisk del av kristet liv.
Upphovsmannen själv och hans liv på jorden är i mångt och mycket också ett mysterium, inte minst ur ett marknadsföringsperspektiv. Tänk dig själv. Du vet att du är Guds Son och att extremt mycket hänger på att du under ditt liv på jorden hinner få gjort det som måste göras. Uppdrag Världens Frälsning skulle ju kunna stressa vem som helst. Men panik verkar inte ha varit hans grej. Först vid 30, när ”tiden var fullbordad” (och han fick lite uppmuntran av mamma att göra sitt första under, förvandla vatten till vin), så inleddes den tjänst som sedan skulle pågå i lite drygt tre år.
Tre års tjänst, världens frälsning. Någon känns väldigt fel med den ekvationen. Och när hans rykte äntligen börjat ta fart, när allt större folkmassor ville höra vad han hade att säga och få uppleva de under som han gjorde, så säger han:
”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas… Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.”
Helt snurrigt. Tänk så många han hade kunnat nå om han hade levt längre. Varför gömde han sig inte bara nånstans i stället, skrev nyhetsbrev som en galning som hans lärjungar kunde ha spridit runt landet tills han dog av hög ålder? Eftersom han visste: Om inte jag dör så kommer inte församlingen att födas.
Vad är församlingen? Vi är den lilla planta som kunde växa upp och sprida sig över jorden eftersom vetekornet valde att dö för oss.
Och ibland verkar vetekornets princip gälla också församlingen. I en tid när allt fler kyrkor blir tomma och görs om till imponerande villor, är det stor risk att församlingsledningen sätter sitt hopp till nya moderna aktiviteter som kan locka nya medlemmar, specialanpassade gudstjänster och hippa happenings som kan appellera till ungdomar.
Tänk om vetekornet måste dö, bildligt talat. Kanske måste jag ge upp alla mina goda idéer, lägga dem under jord och bara hoppas på Gud – trots att en sådan tanke kan kännas lika bekväm som den där Metallica-T-shirten som satt som en smäck för femton kilo sedan.
Personligen tror jag inte att församlingen primärt växer via maximal mediadexponering och gudstjänster som till varje pris anpassas att accepteras av alla. Vi gör nog alla, lekmän och församlingsledning, bäst i att acceptera vårt beroende av Den Helige Andes stilla viskande röst i vårt inre. Och våga låta vetekornet få dö nu och då.
Urban Johansson
2017-08-03T01:59:51+00:00