Skymmer Kyrkan Församlingen? Del 4/5

Urban Johansson har skrivit ett antal inlägg på temat ”Skymmer Kyrkan Församlingen?” Vad är egentligen en stark församling, en tynande församling, en döende församling? Är det ens vår plats att avgöra? Eller håller vi på att bygga vårt eget rike…?
/Eleonora Lahti, Bloggansvarig
Våren 2013 besökte vi några vänner. Orden ”att bygga församling” dök plötsligt upp i ett samtal, vilket träffade en gammal nerv som jag inte hade tänkt på på länge. Under sommaren började jag tänka. Om jag skulle vara med och aktivt bygga församling, bygga nytt eller i en äldre, hur skulle det gå till? Så jag började läsa i om församlingen.
”Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling…”
”Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.”
”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.”
”Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus…”
Det som slog mig med alla ovanstående texter är perspektivet. Vem får skaran att öka? Herren. Vem bygger församlingen? Jesus. Vems församling? Kristi församling. Vad byggs? En Guds boning.
”Växer församlingen?” Jag har hört frågan ställas frikyrkopastorer emellan många gånger, och underförstått avses naturligtvis huruvida man blir fler eller färre. Och frågan är på ett sätt logisk. Det är ju det som enklast går att mäta. Församlingstillväxt innebär med den logiken ett ökande antal människor i matrikeln eller fler registrerade gudstjänstbesökare, en tynande eller döende församling det motsatta. Antal, siffror & statistik.
Men vad är en växande församling på riktigt? Vad är egentligen en stark församling, en tynande församling, en döende församling? Är det ens vår plats att avgöra? Vem är jag att uttala sådana slags bedömningar eller domar över den levande Gudens församling, och dessutom utifrån något så banalt som statistik? Växer församlingen? Fråga honom som bygger, han vars församling det är. Jag är bara glad om han bygger med mig, om jag med mina gåvor får vara en fungerande lem i Kristi Kropp.
Om vi i stället ger oss själva till honom som levande stenar och HAN får bygga MED oss, då behöver jag inte oroa mig för eller fokusera på antalet medlemmar. Det ansvaret vilar på honom. Det är ju trots allt hans bygge, det är hans församling, det är genom hans verk som skaran ökas, inte sant?
Även på den första församlingens tid behövde frågan dryftas.
”Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus… Om en säger: ”Jag håller mig till Paulus”, och en annan: ”Jag håller mig till Apollos”, är ni då inte som folk i allmänhet? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, och det med den uppgift som Herren har gett var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud. Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en skall få sin lön efter sitt arbete. Ty vi är Guds medarbetare, och ni är en Guds åker, en Guds byggnad.”
Gud gav växten. Jag ska bygga min församling. Herren ökar antalet. En Guds åker, en Guds boning. Den röda tråden är enkel att urskilja.
Ibland känns det som om Kyrkans generellt största utmaning är att vi på olika sätt bygger vårt eget rike i stället för att låta Gud få bygga sitt rike med oss som levande stenar. Våra goda idéer blir ofta luftslott som skymmer honom som det ju faktiskt handlar om, Han som enligt Uppenbarelseboken skiner som solen när den lyser i sin fula kraft. Vi sminkar ytan för att ingen ska se våra sprickor. Men, som en god vän sa till mig nyligen, ”Församlingen är ju VI, med alla våra gåvor OCH brister. Inte minst brister. Och i sprickorna kommer ljuset in.”
Att släppa taget om rodret är en jobbig process, vi tappar ju kontrollen. Helt plötsligt är det inte våra aktiviteter (eller brist på) som ytterst avgör din församlings öde. Är det värt det? Vågar vi be: Ske din vilja, Gud, och mena varje ord?
Urban Johansson
Författare och musiker
Örnsköldsvik
2017-09-02T11:16:06+00:00