Skymmer Kyrkan Församlingen? Del 5/5

Så var det dags för sista delen av Urban Johanssons blogginlägg om församlingen. Gå gärna bakåt på vår bloggsida för att läsa del 1-4 också.
Eleonora Lahti, Bloggansvarig
I Bibeln beskrivs hur Anden faller i den övre salen på Pingstdagen. Lärjungarna blir som berusade, de går ut på gatorna och talar i tungor, tillresande förvånas över att få höra sitt eget språk talas och blir nyfikna, Petrus predikar, många omvänder sig och ”på det sättet ökades församlingen med 3000 personer”.
Detta är mångas drömbild av församlingstillväxt. Själv tror jag att detta bibelställe har gjort mer skada än nytta när det gäller vår syn på tillväxt. Ja, det finns exempel som dessa, det har skett i Jerusalem och på några få platser i världen under församlingens historia. Men de är undantagen, inte regeln. Jag kan inte låta bli att tänka att detta undantag har blivit församlingens (åtminstone frikyrkans) variant av att skrapa en Trisslott. Plötsligt händer det. Visst?!
Man talar generellt om församlingen som global, lokal och husförsamling. Med den globala församlingen menas summan av alla kristna på jorden, den lokala församlingen är alla Jesu efterföljare på en ort, medan exempelvis EFS-kyrkan på Storgatan är att likna vid Bibelns husförsamling. Jag skulle vilja lägga till en formulering: Minimal församling.
”Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”
Den minimala församlingen utgörs av ett par, tre personer, för när två eller tre är församlade i hans namn då är han mitt ibland oss. Illustrerat bibellexikon säger bland annat så här om det grekiska ordet för församling i Bibeln: ”Ekklesia är väsentligen ett funktionellt begrepp. Det är ett kvalitets- och inte ett kvantitetsbegrepp. Redan där två eller tre samlas i Jesu namn, är församlingen i funktion.”
Församlingen är inte Kyrkan som byggnad eller organisation, den är alltid människor – påvar och diakoner, profeter och poeter, ibland många människor, ibland få, ibland två.
”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? … Guds tempel är heligt, och det templet är ni… Er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud…”
Kyrkan är inte templet, men i kyrkan befinner sig flertalet Herrens tempel en helt vanlig söndag. Och när du går på ICA en torsdag så går Herrens tempel in på ICA. Församlingen är en andlig organism, dess styrka sitter inte i antal eller i storlek. Vi är ”…hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla” och därmed mycket mer än vad ögat ser. Ada plus Beda är inte lika med två, för där två eller tre är samlade i Jesu namn, är ju även Han mitt ibland dem.
Så hur kan det funka, om vi fortsätter med exemplet Ada och Beda? Vår påhittade Ada läser i Bibeln om olika gåvor i församlingen. Det hon läser rimmar med hennes egen känsla och erfarenhet. För henne har det alltid varit naturligt att be för sjuka. Inte alltid men ibland blir personen frisk efter förbön, oförklarligt men väldigt spännande.
Ada, som tillhör en frikyrka, får kontakt med en väninna, Beda, medlem i Svenska Kyrkan. Båda är först lite reserverade på grund av fördomar om respektive kyrka. Men de klickar och blir vänner, och till bådas förvåning märker de att de fungerar klockrent ihop. När Ada ber för en kvinna får Beda plötsligt se inom sig en bild av hur kvinnan blivit svårt chockad som barn när hennes far skrek att han hatade henne, vilket blockerat hennes känsloliv sedan dess. Ada lägger sina händer på henne och viskar en bön, Beda talar ut det hon ser inom sig och kvinnan blir plötsligt befriad från ångest.
Detta är min definition av församlingstillväxt, gåvor som börjar fungera, ”lemmar varandra till tjänst”, den minimala församlingen i funktion. I denna definition får alla plats, den blyge som inte säger så mycket i kyrkan men som upptäcker att saker händer när han ber i sin ensamhet, den utåtriktade evangelisten som trivs som bäst bland dem som inte tror, den reflekterande bibelläraren som formar lärjungar, den som kämpar politiskt för barnen, ”dessa mina minsta”, som Jesus kallade dem. En kropp, många lemmar.
”Åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut… Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.Vi skall … i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del”.
Makalöst bra. Vi är lemmar varandra till tjänst.
För mig handlar församlingstillväxt och församlingsbygge, och förutsättningen för detta, om några saker:
Förstår jag att Gud ger växten, att Jesus bygger sin församling, att Herren ökar antalet?
Förstår jag att jag som en lem i en kropp har en helt vital funktion som ingen annan kan göra?
Förstår jag att Den Helige Ande inte bara är tungotal utan varje kristen människas livsblod, en källa att ösa ur och lära känna, en puls som helt naturligt kan röra sig genom mig ut till andra lemmar i kroppen?
Förstår jag att mina naturliga gåvor inte är mina enda gåvor? Att Andens nådegåvor och frukter är lika verkliga som den soffa jag sitter i, och att lika visst som att jag får tro att jag är frälst även om jag inget känner, så får jag tro att Gud vill använda mig även om jag inget känner?
Är vår församling en miljö där det är naturligt att tro på varandras gåvor och uppmuntra varandras särart och gåvotillväxt – även om lärjungen växer om sin lärare?
Mitt mål som kristen är inte himlen, det är inte väckelse a la Pingstdagen. Jag vill bli mer och mer sann angående vem jag är och hur jag kan använda mina gåvor för Kristi Kropps bästa, frivilligt bunden att tjäna min Herre om Han väljer att bygga sin församling med en levande sten vid namn Urban. Och jag vill vara med och uppmuntra varje lem i Kristi kropp till samma frihet. Värdiga mål som får arbetas på ett helt liv.
Uran Johansson 
Örnsköldsvik
2017-10-02T11:24:26+00:00